Insight2Life

 

En lång tid efter A:s överdos mådde jag otroligt dåligt. Jag hade tappat all tillit till honom och jag var väldigt arg på honom. Jag anklagade honom för väldigt mycket. Jag upplevde att han var anledningen till hur hela mitt liv hade rasat samman som ett korthus. Det var hans fel att jag inte hade några pengar. Det var hans fel att hela mitt liv såg ut som det gjorde. Etc etc.

Nu var ju egentligen inte sanningen så, men inom mig bar jag på otroligt mycket bitterhet.

När jag kom till min anhöriggrupp och fick höra och förstå att jag var anledningen till hur jag mådde och till hur mitt liv såg ut och att jag var den enda som kan påverka det blev jag till en början otroligt frustrerad.

"Vadå jag?! Om inte A gjort si eller så hade jag inte varit i denna situation" 

Och så gick mina tankar runt inom mig ett bra tag, för även om jag förstod att "jag äger mitt liv" och att "jag är den enda som kan påverka hur det ser ut" så fanns ändå känslorna inom mig att "men om inte A var knarkare" "om inte hade alkoholproblem" etc. 

 

Jag var väldigt bitter och tyckte livet kändes väldigt orättvist. Jag sneglade på mina vänners liv, och jämförde mig själv med dom. Hur långt de kommit i sina karriärer, vilka fina boenden de köpt och härliga resor de hade råd med att åka på. Jag hade fyllt 30 år och jag hade ingenting. Inget jobb, vi var på väg att flytta tillbaka till Umeå och vi letade lägenhet för fullt. Jag kände mig otroligt misslyckad och jag skyllde det mesta på A.

 

Men samtidigt var ju det också en förvirrande känsla eftersom jag också älskade honom av hela mitt hjärta och hade valt att dela mitt liv med honom, trots allting vi gått igenom. Jag minns att vi satt en kväll och pratade om tillit och A sa till mig att jag måste försöka ha tillit till honom och låta tiden visa hur allting skulle förändras, och jag kommer ihåg hur otroligt frustrerande det var när han sa det.

Jag kände bara "Men åhhh, tror du verkligen att det är så enkelt?"

 

Det var egentligen inte förrän i vintras då jag satt hos min psykolog på en session och pratade om just dessa känslor, som hon öppnade mina ögon genom att påtala vissa saker som jag aldrig tänkt på. Eller kanske rättare sagt, det finns ju fler infallsvinklar på ett problem än hur jag ser på det.

Först då föll poletten ner för mig.

 

Jag var tvungen att bestämma mig och göra ett val. Antingen fortsätta leva med min bitterhet över A eller så kunde jag välja att stänga dörren om det gamla och gå vidare.

För att jag skulle kunna ha en kärleksrelation med honom var jag tvungen att inse att jag måste släppa taget om min bitterhet över allting som hänt och se vidare på framtiden med nya fräscha ögon.

När valet kom till mig på detta vis kändes det plötsligt väldigt enkelt.

Alltså valet var enkelt att göra.

Men att genomför valet har inte varit lika enkelt. Att stänga dörren om det gamla tog ett bra tag att göra. Jag gjorde små små framsteg under en längre period, och idag kan jag säga att jag stängt dörren helt.

 

Jag är idag inte längre arg och bitter över någonting. Men visst har jag svårt att känna till hundra procent att A var helt oskyldig till hur jag mådde under en viss period. Hans missbruk var ju ändå som ett stort svart får i vår familj, det kommer man aldrig undan.

 

Men jag känner mig lycklig idag att jag tog det där beslutet i vintras, att ta av mig offerkoftan och slänga den i soptunnan.

Jag vet att det inte är enkelt, men det går.

 

Kärlek!