Insight2Life

 

Igårkväll satt jag och tittade på sista avsnittet av Djävulsdansen. Det slår mig gång på gång då jag kommer i kontakt med anhöriga till beroendesjuka att vi alla verkligen lider av många liknande symptom och även hur kusligt lika de beroendesjuka beter sig, trots att det kanske är olika beroenden de är fast i.

Jag har pratat med några olika vänner de senaste dagarna om detta, och jag går verkligen igång på hur otroligt frusterade det är att beroendesjuka många gånger beter sig så otroligt själviskt! Det gör mig sååå arg och upprörd.

Det är så fantastiskt att medberoende äntligen kommit upp till debatt och jag kan inte nog många gånger säga det.

 

Idag fick jag frågan:

Hur var det att vara medberoende?

 

Jag får medge att jag blev något ställd. Vilken otroligt bra fråga egentligen. Hur var det egentligen? Eller hur är det? Det finns inget enkelt svar.

Jag levde ju i förnekelse. Det var stressigt och utmattande för jag var tvungen att hålla upp fasaden i perfektion för att ingen skulle se igenom vad som egentligen försegick bakom den stängda dörren.

Men där och då, mitt i medberoendets högsäsong så var det ju inte alls jobbigt. Jag förstod ju inte själv att jag var det. Det kom jag inte fram till förrän i efterhand.

 

Nu har jag kommit så långt i mitt tillfrisknande att jag faktiskt kan ha besök hemma hos oss och vara relativt avslappnad trots att inte varenda vrå är skurad och rengjort och storstädad in i minsta detalj.

Det låter helt absurt men det var inte möjligt tidigare. Jag minns när jour soc kom hem till oss, på kvällen efter Alex överdos, för att se om jag var duglig att ta hand om Leon under tiden Alex var kvar på sjukhuset.

 

När de två männen kom innanför dörren i vår lägenhet hade jag tänt ljus överallt, bryggt kaffe och värmt bullar. De såg med positiv blick på varandra och sen på mig och sa:

-Men oj så mysigt det var här. Det hade vi kanske inte väntat oss riktigt.

 

 Vi hade ett jättebra samtal tillsammans och innan de gick sa de till mig:

-Vi skriver att hemmet är oklanderligt och i perfekt skick.

 

Det var den bästa komplimangen till mig! De skrev såklart en massa andra saker också i sitt dokument, men det var det ända som satte sig fast i hjärnan på mig.

Och jag minns att jag kände mig så lyckad.

Jag hade lyckats!

Men vad hade jag lyckats med egentligen?

Hålla en storstädad fasad medans hela familjen höll på att falla samman.

 

Sorgligt då jag tänker på det i efterhand.

Men men... 

 

Kärlek till er!