Jag vet vem jag är. Och det räcker.
Nu har jag påbörjat detta blogginlägg flera gånger och lika många gånger har jag suddat ut det jag skrivit. Ibland kan jag inte ens få ner alla mina känslor i ord och meningar.
Jag känner mig upprörd idag.
Jag vet vem jag är.
Och för mig räcker det.
Jag vet vad jag känner, vad jag vill och vad jag tror på.
Jag vet att jag försöker vara en bra medmänniska varje dag.
Jag vet också att jag går till sängs varje kväll nöjd över mina prestationer.
Jag vet, precis som alla andra människor, att jag är unik.
Det som är mest fantastisk med att vara unik är att inse det.
Mina erfarenheter och upplevelser i livet har bara setts med mina ögon och jag vet hur jag känner för allt detta.
Det har gjort mig till den jag är idag och jag känner att för varje år jag blir ett år äldre så blir jag också mycket bättre.
Det som gör mig fasansfullt upprörd är då människor runt omkring mig tror sig veta hur jag känner, mår och upplever saker och ting.
Det som upprör mig är att anta istället för att fråga.
Alla ni som läser min blogg har kanske förstått att jag inte är en särskilt komplicerad person, utan öppenhjärtigt gärna delar mina tankar och känslor utan några större svårigheter.
Jag blir besviken och ledsen.
Och det är ok.
Så det är det jag känner nu. Ledsamhet.
Det är därför denna blogg är så viktig för mig.
Att gå från ilska till ledsamhet är ju underbart.
Missförstå mig rätt. Att vara ledsen tycker jag inte om.
Men jag känner att denna blogg är som terapi för mig.
Kärlek!