Vi börjar från början..
För att kunna beskriva vårt liv måste jag börja från början...
Jag var nyinflyttad till Umeå och hade precis fått ett jobb som museichef. Min arbetsplats skulle vara på ett kontor i Umeå och det var också där jag träffade Alexander.
Under min första dag på nya jobbet fick jag gå en rundvisning på arbetsplatsen och längst ner i hörnet på fikarummet satt A. I snickarbyxor, svart t-shirt, rakat hår och fullt med tatueringar.
"Han är den vackraste människan jag sett" var min första tanke.
Jag blev presenterad för honom och när jag mötte hans blick, hans fantastiska stora blå ögon så föll jag pladask. Det var verkligen det klyschiga "kärlek vid första ögonkastet"
Min chef berättade för mig att A var nykter alkoholist och narkoman, att hans förra flickvän nyligen hade avlidit och att han nu levde ensam med sin 2-åriga son. Ingenting av detta fick mig att ens fundera en gång. Jag bara visste att detta är mannen i mitt liv. Det är han jag ska gifta mig med.
När jag beskrev min plötsliga förälskelse för mina vänner, så bara skakade de på huvudet..
"Vadå, skulle du bli kär i en vaktmästare som är tidigare missbrukare?" Missförstå mig inte, mina vänner har inga problem med missbrukare. De var mer förvånade över mitt val, då jag alltid tjatat om hur jag ska leva med en rik snubbe i kostym. Alexander var verkligen motsatsen till det :-)
Veckorna rullade på och jag såg till att komma tidigt på jobbet varje morgon så jag skulle hinna med att dricka en kopp kaffe med Alex (och de andra vaktisarna). Vi började prata mer och mer ju längre tiden gick. Jag kände fort att A var så annorlunda mot alla andra killar jag träffat. Han var trygg i sig själv och han såg mig verkligen och han lyssnade på mig när jag pratade.
Efter en tid tog jag mod till mig och frågade om en dejt, tur nog sa han ja. Efter den dejten umgicks vi varje dag och det var vi. Jag är som en öppen bok och berättade allt om mig och mitt liv för honom. A var en fantastisk lyssnare, men långsamt så öppnade även han sig och berättade lite om sitt liv.
Han berättade om att han var nykter narkoman sen några år tillbaka. Han hade levt ett hårt liv i Stockholm, och till slut tagit sig till Umeå för att starta ett nytt nyktert liv.
Allt han berättade fascinerade mig och jag lyssnade noga. Jag minns väldigt väl då vi satt i bilen en kväll och pratade. Vi diskuterade alkohol och jag undrade om han ville att jag också skulle sluta dricka alkohol eftersom han var nykter. Men nej det ville han inte. Däremot så var han tydlig och sa, "om jag börjar dricka alkohol igen ska du bli orolig. Då ska du dra"
Oj, vilken drama queen tänkte jag =)
Lite alkohol är väl inte så farligt. Dela en flaska vin är ju så mysigt. Det borde väl även han och jag kunna göra. Jag romantiserade alkoholen, och några veckor in i relationen satt vi där på balkongen och drack vin ihop. Det var ju så himla mysigt och hur farligt kunde det vara?