Känslor
Godmorgon vänner!
Lördag idag och jobb hägrar för min del!
Jag har insett på äldre dar att jag inte alls är en sommarmänniska, så för mig är det inga problem att gå in och jobba dessa fina dagar.
Jag längtar till hösten. Hösten betyder alltid nystart.
Det sitter kanske kvar sen jag var liten och gick i skolan.
Känslan av att få köpa ny ryggsäck och välja nytt bänkpapper till skolbänken.
Den här bilden knäppte jag för några dagar sen då min ångest var som värst på skalan.
Ångest syns verkligen inte på utsidan vilket ibland kan kännas otroligt jobbigt.
Jag höll boktavligen på att gå sönder inombords, men utåt sett ser jag ut som vem som helst.
Efter några dagar med tårar och deep talk är min värsta ångestattack över. Jag valde att sätta mig ner med A häromdagen och berätta exakt hur jag kände.
Han lyssnade och försökte ta in allt jag sa samtidigt som jag malde på med mina känsloutsvävningar.
Det kändes väldigt befriande att kunna dela detta med honom, att kunna prata och berätta hur jag känner och samtidigt få stöd och pepp från honom.
Det säger väl en del om hur långt vi faktiskt har kommit i denna läkandeprocess.
Jag blev själv förvånad över hur mina känslor och tankar har spunnit iväg dessa senaste dagar. Det var obehagligt att åter igen få känna exakt den oron och klumpen i magen som jag hade hela året i Sthlm.
Jag har ju varit ärligt med A flertalet gånger och sagt att jag kommer lämna honom ifall han tar ett återfall igen med droger eller alkohol. Jag har bestämt mig för att inte längre finna mig i en sådan situation igen.
Men då jag hamnade i en tanke att kanske kanske kanske finns det en risk att han tagit något, så var valet inte självklart längre. Jag vill aldrig någonsin behöva lämna honom.
Det är ju också detta som är problematiken för mig som medberoende. Jag flyttar gränserna hela tiden eftersom jag har att göra med en människa som jag älskar över allt annat.
Då blir det aldrig enkelt.
Jag vill också nu förtydliga att A inte tagit något återfall, utan allt detta jag skriver om baseras bara på min ångest och oro som medberoende.
Missbruk är verkligen skrämmande då man levt/lever nära inpå det. Det finns aldrig några garantier på att det aldrig kommer ske ett återfall igen för A. Men jag måste våga välja att tro på det.
Och egentligen, finns det egentligen garantier för någonting i livet?
Det här är iallafall en liten stjärna som lever i nuet.
Ibland borde jag verkligen ta lärdom av denna lille läromästare.
Kärlek!