Rädslan att bli lämnad
Igår hade jag emotionellt sett en riktigt dålig dag.
Jag har alltid i mina relationer alltid varit rädd för att bli lämnad. Jag har hellre stannat kvar i en dålig relation än att vara ensam. Utåt sätt har jag haft starka åsikter om hur relationen jag ska leva i bör vara.
Men när jag kommit hem och stängt dörren om mig, har jag levt på ett helt annat sätt.
Jag har valt att bara nöja mig med det jag har, istället för att kräva det jag vill ha och vad jag förtjänar.
Under tiden då A missbrukade var jag alltid livrädd för att han skulle lämna mig. Jag vill vara perfekt och exemplarisk som flickvän, så han inte skulle göra slut med mig.
Vår kärleksrelation var ju egentligen helt död under hans aktiva period. Vi hade det inte alls bra, men ändå var det bara det jag vill ha. Min största mardröm var att han skulle lämna mig.
Jag bad ofta om ursäkt för saker som jag egentligen inte hade någon anledning till att be om ursäkt för. Men ändå kändes det bättre att jag bönade och bad om hans förlåtelse för att hålla hans tålamod i schack och på så vis skulle han inte tröttna och lämna mig.
Jag minns min rädsla över att bli övergiven. Jag trodde att mitt liv skulle vara slut om han lämnade mig. Jag trodde inte jag skulle klara mig om han lämnade mig. Jag var helt beroende och besatt av honom.
Egentligen vet jag inte vad som grundar denna rädsla för att bli lämnad i en relation. Skulle jag vara hobbypsykolog skulle jag diagnostisera att anledningen till mitt tidigare beteende berodde på dålig självkänsla och dåligt självförtroende.
Igår hade jag och A en diskussion som skapade massa känslor inom mig. Ni vet det här att vi som medberoende inte ska äga någon annans problem...
Inom loppet av 10 minuters diskussion hade jag målat svart färg på väggen och tänkt in det värsta scenariorna i livet. Jag tog på mig en massa problem (som egentligen inte ens var några problem för A, men jag gjorde det till problem) och mådde så otroligt dåligt.
Jag krigade inom mig med känslor att jag var arg samtidigt som jag blev rädd.
Alla dessa känslor av ingen anledning som helst, förutom min hjärnspöken som medberoende.
Allt detta låter kanske helt oförståeligt, men jag vill förklara mina känslor utan att skriva ut hela mitt liv.
Jag vill hålla min blogg personlig men inte privat. En svår våg ibland.
Livet går upp och ner ibland. Och även om jag känner att jag börjar tillfriskna i mitt medberoende, dyker även dessa dalar upp för mig också.
Då jag är helt tillbaka i mitt medberoende.
Mentalt sett.
Men idag är en ny dag.
Idag har vi en fantastisk kärleksrelation och jag har aldrig varit lyckligare i en relation än vad jag är idag. Jag tar plats och vågar säga vad jag vill ha.
Jag älskar dig A!
Kärlek!