Insight2Life

Jag har arbetat inom hotell- och restaurangbranschen sen tonåren fram tills för ett år sen. I denna bransch förekommer det mycket alkohol och drickande. Så även för mig. Det har varit helt naturligt att ta sig ett glas vin eller två med kollegorna efter arbetspassets slut, oavsett om det varit mitt i veckan eller på helgen. Nuförtiden är det helt naturligt att dricka såväl på en tisdag som på en lördag, men för 10-15 år sen var det inte riktigt på samma sätt.

Jag minns väl att jag hade vänner som inte arbetade inom restaurang som tyckte det var oerhört konstigt att dricka om det inte var lördag. Än idag tycker jag dock att det känns mer hälsosamt (om man nu någonsin kan kalla det hälsosamt att dricka alkohol)  att ta ett glas vin till middagen en måndagkväll än att dricka sig redlös på en lördag. Men det är ju bara min åsikt, och ingenting som säger att varken det ena eller andra är rätt.

 

 

Jag har läst vinkunskap, men kan inte kalla mig sommelier eftersom jag inte avlade examensprovet. Vilket kan kännas väldigt onödigt då jag pluggade klart allting fram tills det var dags för examen. Hur som helst, jag har alltid varit intresserad av vin och tycker det är oerhört fascinerande och givetvis väldigt gott. Jag har aldrig druckit för rusets skull, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit salongsberusad både en och två gånger efter att ha druckit några glas för mycket av ett gott vin.

 

När jag träffade A var han ju nykter alkoholist och han sa till mig att "om jag någonsin börjar dricka så ska du börja bli orolig". Men det var egentligen inget som skrämde mig. 

Fast någonstans kände jag redan då i magen att A inte riktigt hade lämnat alkoholen helt. Han var ganska både alkohol- och drogliberal.

 

Jag krigade inom mig själv länge om detta med alkohol. I början frågade jag A om han ville att jag också skulle sluta dricka. Jag var nykär och var beredd att ge upp i princip vad som helst för att vi skulle vara tillsammans. Just då när jag föreslog att jag också skulle sluta dricka kändes det helt rätt inom mig. Om jag kunde hjälpa honom att inte dricka genom att själv avstå mitt drickande så var det värt denna lilla uppoffring som alkohol egentligen är. Redan här kan man ju se att min medberoende startar.

A stod dock fast vid att det var hans beslut att inte dricka och att jag absolut inte skulle sluta för hans skull.

 

Ni som läst min blogg hittills vet ju nu att vi båda två drack alkohol ganska mycket under en tid, och inte alltför sällan på mitt initiativ och vi vet ju hur allt detta slutade...

 

Men hur är det idag då? A lever som nykter alkoholist och är öppen med det. När jag gick på Anhörigskolan kom denna fråga upp. Måste man vara nykterist om man lever med en missbrukare?

Det är en laddad fråga och det var många olika svar som kom upp.

Inte ens mina närmsta vänner och jag är överrens.

 

När jag förstod att jag inte kan bestämma eller styra över A:s drickande (eller knarkande för den delen) kunde jag slappna av och känna en tillfredsställande känsla. Även om sunt förnuft kan säga dig att du inte kan bestämma över en annan person och vilka val den väljer att göra, så tar man som medberoende på sig en roll där man känner att man "äger" det missbrukandes problem. Som medberoende är man alltid på sin vakt och redo att gripa in överallt för att undvika missöden.

Så när det kom till mig på riktigt att jag inte kunde göra någonting för att få A att hålla sig ifrån droger och alkohol kändes det som en otroligt lättnad. Jag insåg då också att om A vill dricka så kommer han att dricka och vill han knarka så gör han det oavsett om jag säger att han inte ska det.

 

Min lärare Å på Anhörigskolan, som är nykter alkoholist, sa att när man som alkoholist väl inser att man är alkoholist på riktigt så är det inte svårt att avså alkohol. Det kommer alldeles naturligt. Men han sa också att det ofta kan ta några misslyckade försök innan man inser det. 

Jag känner att detta passar in på min A. Idag känner jag mig otroligt trygg med honom och hans missbruk.

 

Jag är inte nykterist, och jag njuter gärna av ett glas vin eller två ibland. Vi har valt i vår familj att inte ha någon alkohol hemma. Det känns också skönt för oss att kunna ge Leon en fin uppväxt där han slipper leva i en miljö med alkohol. För den sakens skulle dömer jag inte ut hur andra väljer att leva sina liv.

80-90% av Sveriges befolkning kan ju hantera alkohol och då är ju inget av detta något problem.