Insight2Life

 

Varje gång vi åker på sol- och badsemester i utlandet hamnar Alexander i ett otroligt semestermood. Han njuter av att svettas ihjäl i solen, han pratar med precis alla människor och viktigast av allt:

Han måste alltid tatuera sig då vi är utomlands.

Själv är jag otroligt svensk på semestern. Jag paxar min solstol tidigt på morgon (och såklart helst samma solstol varje dag), jag älskar att göra precis som alla andra gör. Hittar jag en restaurang som jag gillar, går jag gärna tillbaka dit. Jag är rädd för allt som kan utgöra hot och stannar helst i turiststråken. Alex älskar allting tväremot mig. Han vill gärna se "kärnan" av staden/orten/platsen vi är på och tvekar aldrig om en utmaning väntar honom.

 

Jag tycker det är himla kul att vi är så olika och jag vet att det är våra bakgrunder som format oss till dom vi är idag. Jag tror att vi tillsammans skapar någon typ av balans i vår relation. Jag håller honom tillbaka då han spårar iväg och jag blir kanske lite mer vågad i hans sällskap än vad jag annars skulle vara.

 

Men tillbaka till tatuerandet. Istället för att köpa med sig en souvernie hem från våra resor (vilket jag såklart gör) väljer han att tatuera sig som ett minne från sina resor. Jag tycker det är en fin sak att göra, och vad som än händer kan ingen någonsin ta det ifrån honom. I skrivande stund sitter han hos tatueraren för andra gången under denna tripp. Vi var med honom dit igår och spanande in stället innan vi gick vidare medans han blev färdigtatuerad. Jag skulle aldrig våga bli lämnad ensam på ett sånt ställe i en okänd stad och i ett okänt land, men han trivdes som fisken i vattnet.

 

Jag ska inte sticka under stolen med att min ångest och oro dyker upp i sådana här situationer. Alltså att han sitter ensam i en stad utan att jag har koll på exakt vem han träffar där etc.

Men för att komma över eller åtminstone tillfriskna från mitt medberoende, tror jag att jag måste utsättas för dessa typer av situationer för att se att mina hjärnspöken har fel. Att han motbevisar mig att han faktiskt bara gör det som han säger och sen kommer hem, pigg och fräsch i blicken. Ni skulle bara veta vad jag granskar hans ögon och beteende efter att han varit iväg på något sådant som ex ett besök hos tatueraren.

Det låter helt sjukt, mitt beteeden alltså, då jag läser det själv i skrift. 

 

Jag ska skriva mer några liknande situationer jag varit med om i sommar som prövat min ångest, men det gör jag då jag är tillbaka i Svedala igen.