Är det bara så enkelt som att gå?
Hej vänner,
Hörde ni mig på Karlavagnen häromkvällen? Jag var verkligen så nervös men med facit i hand känner jag mig nöjd med min insats. Inte heller väntade reaktionerna från lyssnare efter programmet.
Jag fick både positiv och konstruktiv kritik, men oavsett vad människor tycker och tänker så är det bra!
Det är bra att det äntligen skapas debatt kring sjukdomen Medberoende.
Jag surfade runt lite på nätet och läste på olika forum, dels efter programmet Djävulsdansen men också efter Karlavagnen, och det som fascinerar mig mest är att 9 av 10 personer säger:
"-Gå!"
"-Lämna honom!"
"-Stick så fort du bara kan!"
"-Lägg benen på ryggen och löp"
Detta är människor som levt i relationer som medberoende med missbruk av alkohol och droger involverat. Det är människor som lämnat medberoendet bakom sig och gått vidare i livet.
Jag vill självklart till en start hylla dessa människor som orkat/lyckats/kämpat sig ur en sådan otroligt svår livssituation. Man är väldigt stark för att klara det!
Men det som fascinerar mig med just detta är hur vissa människor fortfarande, efter sitt medberoende, fortfarande kan se livet så svart och vitt.
Jag levde i ett helvete med A under hans aktiva missbruksperiod och jag önskar inte min värsta fiende denna upplevelse. Som jag skrev i ett tidigare inlägg såg jag allting väldigt svart och vitt före allting brakade loss i mitt liv. Men nu efteråt vet jag, att för mig, kommer ingenting i mitt liv någonsin vara så enkelt igen.
Jag träffar då och då personer som lever i medberoende idag, som inte alltid är så särskilt trevliga och behagliga, och inte heller alltför ofta särskilt sunda heller...
Men aldrig i mitt liv kan jag bara ge dom tipset att stick, lämna och gå vidare i livet.
Inte för att jag tycker någon människa förtjänar att leva på ett sådant dåligt sätt, utan av den enkla anledningen att jag vet hur svårt det var för mig.
Jag kunde själv inte se mitt bästa under den värsta tiden som medberoende. Jag led av att jag ständigt kände mig otillräcklig för A. Jag kände ju in i märgen att mådde A dåligt så var ju det mitt fel. En ständig känsla av att inte göra tillräckligt.
Jag tyckte ju otroligt synd om honom.
Jag hatade hans beteende, men jag älskade honom.
Det är en otroligt svårt balansgång att gå. Iallafall var det så för mig.
Ibland får jag frågan hur jag orkar leva i en relation där jag inte kan få några garantier på att han aldrig kommer att knarka igen. Mitt svar på den frågan är då:
-För att jag är så vansinnigt kär i honom!
Jag har en sådan otroligt stark kärlek till A och jag vet att han är mannen i mitt liv. Den kärleksrelation vi har idag är så otroligt stark och jag är lycklig i mitt liv idag.
OM dagen kommer komma då A börjar dricka eller knarka igen, kommer jag få ta den smällen då och det kommer inte bli lätt. Men just idag, en dag i taget, kommer jag njuta av denna otroliga kärleksrelation vi har och den lycka det ger mig. Jag förtjänar det och jag njuter av varje ögonblick.
Jag vill dock inte romantisera eller förenkla medberoende. Jag pratar bara om hur jag ser på saker och utgår ifrån mina upplevelser. Det finns medberoende som lever under förhållanden med misshandel och liknande och givetvis råder ju inte heller jag att man ska stanna i en sådan situation. Alex har aldrig slagit mig eller gjort något sådant fysiskt, men jag minns vid ett tillfälle då jag önskade att han skulle slå mig så jag hade en anledning att gå. Men svaret är dock inte så självklart om jag hade lämnat ändå..
Det jag vill säga att bara, att för mig, är ingenting så enkelt och självklart längre.
Kärlek!