Insight2Life

Några gamla ljusstakar som lyser och en kopp kaffe bredvid mig blir en bra start på denna tisdag.

Jag har reflekterat över min och A:s relation ganska mycket i helgen. Vi har pratat om gemensamma mål, drömmar och planerat en del inför ett kommande projekt vi ska göra tillsammans. Jag känner en stor samhörighet med honom och när vi sitter och samtalar känns det verkligen som att vi är på exakt samma plats i livet. Vi talar samma språk och vi förstår varandra. Underbart!

Och tänk så härligt om livet rullade på så alltid.

År ut och år in. Men så är inte fallet. Varken för oss och troligtvis inte för någon annan heller.

I morse gick vi ut på vår dagliga promenad som vi gör varje morgon. Den är 1 mil lång och under denna stund får vi massor av tid att prata och diskutera saker, stort som smått. Det är en värdefull stund för mig i detta annars väldigt stressade digitala samhälle vi lever i.

 

Hur som helst, om jag återgår till i morse och vår promenad, så skulle A dela med sig av en händelse han var med om förra veckan men mitt under hans pågående berättelse blev jag helt vansinnigt arg och förbannad. Jag tänker inte gå in på vad händelsen handlade om, men det slutade med att vi gick åt varsitt håll i ren ilska båda två.

När jag då i min ensamhet började funderade på vad som gjorde att jag blev så arg över det han berättat kom jag efter en stund fram till att vi kommer ifrån två helt olika världar. Med våra bakgrunder lär vi oss att leva på olika sätt och det skapar också olika värderingar, förståelser och toleranser, både för varandra och för andra människor.

 

Jag har haft en ganska enkel barndom. Uppväxt i en liten ort några mil från Halmstad i en villaidyll tillsammans med mamma, pappa och storasyster. Haft mina bästa kompisar boendes i samma villakvarter och tränat tävlingsdans under nästan under hela min barn- och ungdomstid. Jag har aldrig stött på droger och har inte heller upplevt eller knappt märkt av alkohol vare sig i min familj eller i min närhet. 

 

A har förvisso också haft en helt normal barndom i en kärnfamilj med föräldrar som arbetat och jämnåriga syskon, men i hans ungdom valde han sen en annan väg och det är väl därifrån jag menar att våra världar möts och krockar ibland. Med hans upplevelser att leva det livet han gjort, har han tagit med sig otroligt mycket erfarenhet och kunskap till det livet han lever idag.

 

I min uppväxt har jag fått många av mina värderingar och åsikter, och givetvis med min uppväxt kommer också en hel del fördomar. Jag skrev om fördomar för ett tag sen och det är en återkommande tanke hos mig. Jag har fortfarande ganska lätt för att döma ut människors handlingar och beteenden, trots att jag då vet att många människor som gör "dumma" saker gör det för att de är sjuka (har missbruk), och när jag ibland blir påmind om det krigar jag inom mig själv.

Hur mycket ska jag tycka är ok bara för att jag är medberoende? Måste jag ha förståelse för alla missbrukares beteenden och handlingar då? 

 

Mina värderingar och åsikter är inte skrivna i sten, och mycket av det jag stod för tidigare har jag helt ändrat uppfattning om idag, efter att jag träffat A och själv har varit med om mycket jobbiga saker.

 Jag har ju upplevt missbruksvärlden med mina ögon, likväl som A har gjort det med sina ögon.

Saker han kan tycka är onödiga eller överdrivna kan betyda jättemycket för mig, och tvärt om.

Känslor och tankar, rädslor och orosmoln jag hade under hans aktiva period kan ibland skölja över mig då vi diskuterar andra händelser om andra människor. Och det gör såklart att jag kan gå igång på alla cylindrar och bli arg och upprörd.

 

"Agree till disagree" kan väl vara ett sätt att lösa konflikter på ibland, och så kommer det garanterat vara för oss.

Både en och två gånger till, om jag känner oss rätt.