Klumpen i magen, oron och ensamheten
Lever man som nära anhörig till en missbrukare finns det säkert några som känner igen sig i min rubrik. Att leva med en konstant oro över situationer man inte kan kontrollera. Jag hade en ständig klump i magen som inte gick att få bort. Jag oroade mig över vilket humör A skulle vara på då han kom hem från jobbet, jag oroade mig över hur helgerna skulle bli då vi tvingades umgås flera dygn tillsammans, jag oroade mig för om han skulle sticka ifrån mig hela tiden osv..
För hur hur arg, bitter, sur, orolig, ängslig, hatisk, trött och less jag kunde vara på honom, var ändå min mardröm att A skulle lämna mig. Jag var som på ett sätt beroende av honom. Utan honom var jag ju ingenting. Jag levde ju för honom. Hela min värld kretsade kring honom. Därför var det viktigt för mig att alltid ligga steget före så han aldrig kunde bli arg på mig eller anklaga mig för någonting. Det skulle inte finnas någon som helst anledning till att jag skulle störa hans humör.
Städat och blommor, ordning och reda.
Igår hittade jag en gammal blogg som jag skrev lite grann i under året i Sthlm, och jag blev så ledsen då jag läste mina inlägg där. Här följer några rader av ett inlägg...
"De senaste veckorna har varit ganska tunga. Då jag inte har ett jobb just nu ger det mig otroligt med tid att tänka fundera och grubbla över stort och smått.
Allt från vad jag vill göra med mitt liv, till hur jag är som flickvän.
Åhhh, miljoner tankar snurrar.. Jag kan väl säga att jag är i en liten svacka just nu. Och egentligen är det väl inget illa med det. Alla människor är där ibland, och när man väl har tagit sig igenom en svacka brukar man alltid känna sig så otroligt mycket starkare. Och det är kanske belöningen man får..?
Men jag ska inte sitta här och grotta ner mig och tycka synd om mig själv.
Jag är iallafall evigt tacksam för att jag har min älskade lilla familj som ger mig kärlek och glädje varje dag!"
När jag läste detta igår började tårarna rinna på mig ordentligt. Jag minns precis hur jag mådde och kände då. Detta var mitt under A:s missbruksperiod. Att jag till exempel kunde ifrågasätta mig själv som flickvän? Att jag inte kunde tillåta mig själv att tycka lite synd om mig själv då jag var nere och mådde dåligt, nej jag skulle vara stark, och sist i inlägget "hyllade" jag A lite grann för att inte få någon att tro att det skulle riktas misstankar mot att vår relation inte skulle vara helt perfekt. Det minns jag väl att jag tänkte då jag skrev så.
Jag var så otroligt ensam under dessa månader, och jag vill inte att någon människa ska få känna såna känslor.
Kärlek!