Insight2Life

 Känslan av hat och uppgivenhet

I helgen började jag prata med en vän om hat. Att hata någon så mycket men ändå älska på samma gång. Jag har funderat kring detta väldigt mycket. Jag som medberoende har under tiden A var aktivt känt väldigt mycket olika känslor. Både för honom men också för mig och min livssituation. Många av dessa känslor, upplever jag, är inte ok att känna i öppenhet. Därför trivs jag att umgås i kretsar där jag kan var öppen med dessa känslor och samtidigt bli accepterad för det. Som exempelvis i en anhöriggrupp. Där är det ingen som dömer mig och ser konstigt eller ifrågasättande på mig. Utan de låter mig bara få känna vad jag känner, och det är väldigt viktigt för mig att det finns sådana forum.

 

Jag har pratat med några av mina nära vänner kring hur jag kände, och några kan inte ens förstå att jag kan ta orden ur min mun. "Vad menar du med hat? undrar de?" Jag tror att om man aldrig upplevt hur det är att leva med en missbrukare eller någon annan anhörig som på något vis kränkt och manipulerat en, så tror jag inte heller att man kan sätta sig in i situationen hur illa det kan få en att må.

 

Men jag har alltid älskat A oerhört mycket, men hur kunde jag

då hata honom på samma gång?

Jag gjorde aldrig det.

Jag hatade aldrig A. Men jag hatade hans beteende. Jag tror det är viktigt att skilja på personen och beteendet (eller man kan ju också säga sjukdomen).

Men det är svårt. När jag var mitt i allting såg jag ingen skillnad. Ibland under hans missbruksperiod kunde jag titta på honom och känna ett hat. Ett hat över hur allting hade blivit.

Samtidigt kände jag en enorm kärlek till honom. Jag var otroligt rädd om honom och helst av allt ville jag bara hålla om honom så att inget ont kunde hända. Detta kan ju göra vem som helst förvirrad. Men precis så var det för mig. En berg-o-dal-bana av känslor som jag inte själv kunde hantera eller förstå.

 

När jag har pratat med andra anhöriga känner många igen sig i min beskrivning, och det känns såklart lite betryggande att det är naturliga känslor att känna som medberoende. Ingen är ensam, kom ihåg det.