Jag såg inte sprickorna...
... jag hade fullt upp med att fylla igen dom.
Igår kom Leon hem från förskolan med den här till mig. Han är så otroligt fin vår lilla prins.
På senare tid har jag börjat få ett växande intresse för blommor och växter. Jag fascineras över deras sätt att överleva och deras sätt att blomma. Jag vattnar, plockar och fixar med dom. Planterar om och byter krukor, ger dom kärlek och njuter av dess grönska. Det måste vara det enklaste inredningstipset, för allting blir så mycket trevligare med lite grönt och blommigt.
Jag har tänkt mycket på vårt år i Sthlm. Kanske det värsta året i mitt liv, men också det bästa. Det var där jag förändrades för alltid och det var där A förändrades för alltid. I grund och botten är vi båda två samma personer som vi alltid varit, men våra värderingar, planer, tankar, omdömen och sinnen förändrades. Hur mycket den perioden än skadade mig och hur mycket den perioden gjorde mig sjuk i mitt medberoende skulle jag aldrig vilja ha den tiden ogjord.
Men det som jag inte finner svar på hur mycket jag än försöker är frågan över "hur?". Hur kunde jag inte se någonting? Hur kunde jag tillåta att det gick så långt? Hur kunde jag vara så blind? Hur klarade jag av att leva i denna lögn? Hur, hur, hur?
Ända tills jag satt och kollade på en film häromkvällen och hörde uttrycket.
"Jag såg inte sprickorna, jag hade fullt upp med att fylla igen dom"
Det var ju precis så jag levde. Jag slet som ett djur för att hålla familjen över ytan, hålla fasaden perfekt putsad och måla på ett leende på läpparna och kämpa. Undermedvetet lyckades jag undkomma att känna efter, för skulle jag gjort det hade jag fallit i bitar. Visst var jag arg, bitter, ledsen och uppgiven men jag trodde verkligen att allting berodde på mig och inte på någonting annat.
Jag såg inte sprickorna, jag hade fullt upp med att fylla igen dom. Dessa ord är helt fantastiska och stämmer så väl in på mig. Idag ser jag sprickorna som dyker upp, men jag är inte ensam om att fylla igen dom längre. Idag är vi två.
Kärlek!