I denna ljuva sommartid...
Hejsan vänner,
Nu verkar sommaren verkligen vara på intågande. Sitter nu ute på balkongen i klänning och njuter av kvällssolens sköna strålar och fåglarna kvittrar. Om det inte vore för grannarnas oväsen och musik ovanför mig, skulle allting vara helt perfekt...
En liten selfie från tidigare idag.
Idag har jag varit på lite möten och även hunnit med en snabb kaffe med en vän på stan. Det är inte så ofta jag är nere i city så det var otroligt härligt att andas lite cityliv och se hur staden blommar ut denna tid på året.
Alla uteserveringar börjar öppna upp nu och ställena fylls fort i denna sommarvärme. Det dricks rosévin i var och varannat gathörn och parkerna fylls av folk som svalkar sig med en öl eller två i solen.
Det skrattas överallt och människor är lyckligare nu när värmen och ljuset kommer.
Nu kan jag verkligen känna pirr i hela kroppen och lycka över att sommaren är här. Men det fanns en tid då jag avskydde denna tid på året. Mycket kring denna årstid förankras med alkohol. Grillmiddagar, rosévinskvällar, festivaler, after beach, semestrar etc. Det är också helt normalt och naturligt. Alkoholkulturen i Sverige börjar härma efter södra Europa då vi dricker alkohol alla dagar i veckan. Det är absolut inget fel med det.
Jag hörde en siffra en gång som sa att 90% av Sveriges befolkning kan dricka alkohol helt utan risk för alkoholism. Om den siffran stämmer vill jag låta vara osagd, men det jag vill komma till är just detta.
Under de första åren jag var tillsammans med A, då han inte ännu insett själv att han var alkoholist, levde jag ju med den ständiga klumpen i magen av ångest och oro. Jag valde att inte dricka under en period och då växte också ett förakt inom mig för människor som drack alkohol. Vänner som främlingar. Jag tyckte alla dessa människor var patetiska som inte kunde umgås utan alkohol och när jag gick förbi Systembolaget såg jag på människor med sorg.
"Vilka tragiska människor som handlar där inne. Synd att inte alla förstod att världen skulle vara bättre om alla var nyktra istället" Så kunde mina tankar spinna omkring i huvudet på mig.
Idag förstår jag att det inte var alla andra människor som var patetiska, utan det var jag som hade problem. Som jag skrev ovan kan ju de flesta människor dricka helt normalt utan att det blir några problem.
Det var ju min oro för A:s drickande som föll över till helt bisarra känslor och tankar.
Jag har förstått idag att jag som medberoende inte är ensam att känna såhär. Och det är så otroligt skönt och veta att ingen medberoende är ensam.
Inte jag och inte du.
Och alla våra känslor är helt ok att känna. Ingen kan döma oss för hur vi känner och mår.
Iskallt vatten och frusna hallon. Så enkelt och så gott i denna värme.
Kärlek!