Insight2Life

I vintras då jag satt hos min psykolog för andra gången frågade hon mig:

"Vad är dina fritidsintressen Karin?", "Vad tycker du är roligt att göra på din fritid?"

Min hjärna stod helt stilla. Jag hade inte ett enda svar på den frågan. "Herregud, har jag inga intressen alls?"Jag satt och försökte komma på nåt litet svar, bara för att inte verka helt desperat och tragisk. Men det var helt svart och det enda svaret jag fick fram lite stapplande och frågande var "Familjen....?"

Och precis så var det! Nu säger jag inte att det är ett dåligt att ha sin familj som intresse. Det har väl de flesta människor som har barn, men kanske på ett mer sunt sätt.

Dessutom var mitt intresse, om man kan kalla det så, kretsat kring A. Jag kanske hellre skulle kalla det besatthet. Allting i mitt liv hade ju kretsat kring honom och det enda jag hade i tankarna konstant var ju A. 

Därför fanns det inte plats för några fritidsintressen. Jag hade fullt sjå för att få livet att fungera för Leon på bästa sätt. Resten av all tid och energi som blev över gick ju åt att oroa sig för A.

 

Jag fanns alltid till hands för A. Jag såg till att hemmet sköttes, tvätten blev tvättad, maten inhandlad och tillagad etc etc... För att slippa få frågor från andra valde jag att isolera mig hemma och leva mitt liv så ensamt som möjligt. Jag ville inte tillkalla uppmärksamhet på ett sätt som gjorde att någon omkring mig skulle bli fundersam över mitt liv. Det kändes som att mitt liv stod på en pausknapp. Samtidigt som jag såg mig som ett offer och att jag upplevde att jag inte hade något eget liv, kändes det ändå inte som att det fanns möjlighet till någon förändring.

Jag hade valt att leva mitt liv med A och så skulle det förbli. Även om det skulle bli på bekostnad av mitt eget liv och mina drömmar. Jag minns att jag kunde sitta på Facebook och titta på vänners bilder och drömma mig iväg i deras liv och önska att jag var någon annanstans. Men samtidigt blev jag också väldigt irriterad och arg över att se dessa bilder, och störa mig på att de inte var tacksamma för hur perfekta liv de hade. De skulle bara se hur jag hade det..

 

Då min psykolog hörde mitt svar sa hon:

"Men idag missbrukar ju A inte längre, du måste också gå vidare. Vad skulle du tycka vara kul att göra på din fritid?" 
Än en gång tycker jag att frågan var väldigt svår att svara på. Sanningen är nog (fortfarande) att jag har svårt att vara från A och Leon, vilket gör att jag fortfarande än idag inte riktigt reflekterat över vad jag skulle villja göra på fritiden. Jag känner mig på nåt sätt tryggast att vara nära dom hela tiden och jag spenderar helst tid hemma i vårt hem.

Jag vet att jag måste ta mig ur denna bubbla och börja ge mig ut och göra saker på egen hand. Men det är väl detta eviga kontrollbehov som styr dessa känslor. I lördags var jag bjuden på en tjejfest till en väninna, och flera timmar innan jag skulle dit hade jag en enorm ångest. Det är otroligt jobbig, för jag vill ju någonstans innerst inne få igång mitt eget liv igen med mina egna fritidsintressen. Men jag måste nog bara låta det ta sin tid och ta små steg.