Är det själen som gör mig stark?
Jag har tänkt mycket på det här med att vara stark. Alltså inte fysiskt stark, utan mentalt och psykiskt stark. Jag får gång på gång höra av olika personer att jag är så stark. Jag är stark som delar med mig av mina upplevelser och erfarenheter. Jag är stark att jag orkat leva mitt liv under denna period med en aktiv missbrukare. Jag är stark för att jag har orkat upprätthålla ett vanligt liv bredvid ett liv med missbruk och oroligheter. Jag är stark som vågar säga sanningen.
Stark. Stark. Stark.
Självklart värmer det i hjärtat när människor kommer till mig och säger fina saker. För visst är det fint att man tycker någon är stark som orkar kämpa och tro på det (som ibland också känns) omöjligt.
Men hur känns det egentligen att vara stark?
Jag har aldrig känt mig stark, och jag känner mig inte stark nu heller. Att jag delar med mig av mitt liv på ett väldigt öppet och även sårbart sätt är inget jag gör för att jag känner mig stark i detta, utan för att jag känner att jag vill hjälpa andra människor.
Stark...?
Min mamma är den starkaste person jag känner. Hon är en stor förebild för mig. Inte kanske bara för att hon är stark i alla lägen, utan också för att hon har hjärtat på rätta stället. Hon ser varje individ och vill alltid hjälpa andra människor som hon ser behöver hjälp. Även i de perioder i livet då hon själv haft det väldigt tungt, har hon ändå alltid haft generositet att se till andra människor. Hon har också alltid varit tacksam för de hon har och för de små sakerna, även fast andra saker i hennes liv varit kaos.
Jag lyssnade på en predikan häromkvällen där en pastor pratade om själen, och hennes två huvudpunkter kring att få frid i själen var just generositet och tacksamhet.
"Tacksamhet är ett val man gör, det är inte något som bara kommer till en.
Generositet är ett sätt att se och ett sätt att leva på."
Jag är väldigt lik min mamma i sättet. Vi har båda kämpat på väldigt mycket i livet och när vi ramlat har vi alltid tagit oss upp igen på egen hand. Jag kanske inte kan se att jag medvetet kände någon direkt tacksamhet för någonting under A:s missbruksperiod, men en generositet till människor har jag nog ändå alltid haft.
Kan det vara så att min mamma och jag har frid i själen, och på så vis gör det oss starka?
Jag tycker att den tanken känns fin och jag vill tro att det är så...
Alex må vara starkare än mig fysiskt. Men mentalt är vi åtminstone på samma nivå.
Nu ska jag köra igång den här dagen med promenad och därefter jobbsökning. Ikväll blir det anhörigmöte.
Kärlek!