Insight2Life

 

Ett av de största misstagen (om man kan kalla det så) som jag gjorde under A:s återfallsperiod var att jag tog över ansvaret över alla hans svårigheter och problem. Jag minns väl i början av januari (2013) då jag satt på jobbet (ännu ovetandes, eller i blindo för hans återfall) och fick ett sms av honom där han skrev någonting om hur dåligt allting var på jobbet.

Min klump i magen, som alltid fanns där, blev extra påtaglig vid dessa typer av ögonblick. Jag ringde upp honom direkt och han svarade. Vi pratade en ganska lång stund i telefon och under hela samtalet lyssnade jag på honom då han berättade om allt tjafs med kollegorna på jobbet. Jag kommer också ihåg att han var väldigt arg och bitter på omgivningen denna period.

Jag kände mig ledsen för hans skull och när vi lagt på luren fanns det hela tiden en gnagande känsla av oro inom mig. Min hjärna jobbade på högvarv för att hitta lösningar och svar åt honom på hans problem.

Jag valde att gå hem tidigare från jobbet efter det samtalet och resten av dagen försvann med att lägga all min energi på honom och hans problem. Jag ville inte fokusera på någonting annat, utan ville bara grubbla ifred.

 

 

Jag försökte verkligen ta kontrollen över hans problem, och var naiv nog att tro att "bara jag fixar detta så kommer han inte börja knarka och dricka" eller "bara jag löser det här kommer allting bli som vanligt igen".

Givetvis kom jag ju aldrig fram till något svar. För oavsett vad det handlade om uppkom ju bara nya situationer som skulle tas om hand om. Lever man i en tro att det är fel på alla i ens omgivning, men aldrig ser till en själv, blir det ju till slut ohållbart att leva utan att bli väldigt bitter. Lite så känner jag att det var för A under denna missbruksperiod.

När jag då efter överdosen fick höra att som medberoende måste man låta missbrukaren ta konsekvenser av sitt handlande och beteende förstod jag att jag verkligen var en medberoende.

Mitt behov av att försöka rädda honom från kniviga situationer var ju ingen hjälp varken för mig eller honom. Men inte är det så lätt att veta då man lever mitt i det.

 

Exemplet ovan var ju bara en av oändligt många dagar som gjorde att hela jag ballade ur och satte mitt eget liv åt sidan.

När jag sitter här i denna stund och tänker tillbaka på denna dag, blir jag både rädd och arg. Läskigt att ens undermedvetna kan påverka en så otroligt mycket och samtidigt blir jag arg på mig själv som lät mig spinna iväg såhär långt.

 

Ingen människa äger någon annans problem, sjuk som frisk. Idag kan jag med glädje koppla bort saker som inte är mitt direkta problem. Givetvis blundar jag inte för om någon av mina vänner eller A har problem, men jag kan skilja på om det är mitt eller ditt.

 

Kärlek!