Är vi svaga människor?
Medberoende, medberoende, medberoende...
Vad är egentligen medberoende? Och vem blir det?
Finns det någon särskild typ av människor som blir medberoende?
Om man googlar lite om medberoende på nätet (inte för att det finns särskilt mycket matnyttigt att hitta om medberoende) finner man inte ett specifikt, rakt och enkelt svar på detta.
Om jag skulle säga vad begreppet medberoende betyder för mig,är det en människa som blir helt besatt av en annan person. På så vis att den medberoende känner totalt ansvar över en annan person.
Några generella beteende en medberoende kan ha är att man ofta själv är omedveten om vad man vill och behöver, attraheras ofta av människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, tror att deras beteende är andra människors fel.
Alla dessa exempel på beteende hittade jag på olika hemsidor då jag surfade runt lite.
Inga av dessa stämde på mig.
Jag har alltid sett mig som stark, självständig och med skinn på näsan. Älskar stå i centrum, tycker om att få, tycker mindre om att ge, tar gärna hjälp, men kan tycka det är jobbigt att hjälpa andra, etc etc
Men under året jag insjuknade (om vi kallar det sjukdom) i medberoende förändrades jag långsamt långsamt långsamt. Mina beteenden och behov suddades ut till förmån för A:s behov.
Innan jag själv blev medberoende visste jag inte att det ens fanns något som kallades medberoende. Jag la varken ner intresse eller energi över människor som hade vare sig alkohol- eller drogproblem, och ännu mindre brydde jag mig om människor som delade livet med missbrukare.
"Pundare och alkisar får göra vad de vill, så länge de inte stör mig"
Jag kan bli så otroligt förbannad på mig själv då jag tänker på hur otroligt dömande jag var mot andra människor. Jag drog alla över samma kam och tyckte mig ha rätten över att bestämma vad som var rätt och fel.
Om jag hade fått reda på att det fanns något som hette medberoende då, hade jag med all säkerhet sagt att det bara är svaga människor som blir medberoende.
Vem säger exempelvis inte
"Om min man/sambo/partner skulle slå mig skulle jag gå direkt"
Jag har iallafall sagt det tidigare. Nu är det viktigt att understryka att Alex aldrig rört mig.
Men jag tror att leva som medberoende är otroligt nedbrytande psykiskt, precis som det är för personer som drabbats av fysisk misshandel. Det är ju inte så att en relation är en dans på rosor och plötsligt en dag får man en käftsmäll. Nej, det är ju en psykisk nedbrytande process som långsamt gör att man förändras som person.
Jag har alltid sett mig själv som en väldigt stark person och hade aldrig kunnat tro för några år sen att jag skulle sitta här och göra vad jag gör idag.
Jag har träffat massor av medberoende de senaste året, och jag upplever ingen av dom som svagare människor än övriga befolkningen.
Jag minns så väl en incident som inträffade några dagar före A:s överdos. Vi diskuterade någonting i köket och A blev arg över någonting jag sa. Han kastade ett fullt glas med mjölk rakt in i väggen och det flög mjölk precis överallt. I nästa stund sitter jag bitter på golvet och skurar bort all mjölk. Helt plötsligt slår det mig:
"Vad f-n håller jag på med? Det här är inte jag! Hur kunde jag sjunka så här lågt?"
Jag tror att svaret på frågan är kärlek.
Oavsett om man är medberoende till sin partner, sitt barn, sin förälder eller en vän.
Så finns det en gemensam nämnare.
Kärlek.
Om man älskar någon är man beredd att göra vad som helst för den personen.
Det gör oss inte till svagare människor, kanske mer sårbara, men aldrig svaga.
Jag gör vad som helst för dom.
Kärlek!