Insight2Life

 

Hej vänner,

Antar att besöken blir färre framför datorn för alla människor just nu pga denna tropiska hetta vi har fått i Sverige denna sommar! Så även för mig.

 

Jag har haft ett litet sommarlov från min blogg, men mina tankar kring mitt medberoende har verkligen inte varit på semester. Under de senaste dagarna har jag verkligen blivit medveten om hur viktig denna blogg faktiskt har blivit för mig.

Att ha ett forum där jag kan skriva ner alla mina tankar, istället för att överbelasta min hjärna och låta dom snurra runt runt runt där, så har min blogg blivit ett sätt för mig att kunna hantera mitt medberoende.

 

Jag har haft en riktigt dålig period de sista veckorna och min ångest har varit mer närvarande än på mycket länge. Min klump i magen som jag hade konstant under A.s återfallsperiod i Sthlm har också hittat sig tillbaka.

Anledningen till min ångest och oro och klump i magen vet jag egentligen inte. Det är inget särskilt som har hänt, utan det är mina hjärnspöken som ställer till det.

 

Jag har suttit här i bloggen och skrivit om hur jag måste ta ansvar för mitt liv och mina behov. Jag har suttit här och skrivit att Alex gör sina val med sitt liv och att det inte är någonting som jag kan påverka.

Men det är väldigt lätt att skriva så då min ångest håller sig i schack. Då jag känner mig 100% trygg.

 

I helgen var Alex iväg några dagar med sitt jobb och under denna helg började ångesten ta ordentlig fart inom mig. Vanligtvis hörs vi på telefon typ var fjärde timme (ja, jag vet att det också är helt sjukt)

 men då han var iväg fanns inte den tiden för honom. När jag väl pratade med honom lyssnade jag egentligen inte var han sa, utan lyssnade mer efter ifall han sluddrade eller verkade hög.

Nu är han hemma igen men jag kan ändå inte sluta misstänka, misstro och tänka de värsta tankarna om honom.Mina tankar springer iväg och jag kan inte stoppa dom.

Jag vill aldrig mer låta mig manipuleras igen men jag är väldigt rädd för det. 

 

I smyg kollar jag på honom.

Hur han rör sig.

Hur hans ögon ser ut.

Hur han beter sig.

Jag ställer frågor till honom och hoppas på de "rätta" svaren. Svarar han inte som jag önskar snurrar de värsta tankarna iväg igen.

Jag analyserar honom hela tiden och jag misstror.

 

Jag krigar med mig själv mellan att misstänka och misstro honom till att bli ledsen och tycka synd om honom för att jag saknar tilltro och tillit till honom.

 

Jag tror att medberoende ligger kvar latent i kroppen om man en gång har blivit medberoende.

Jag tror man har bra och dåliga perioder, och jag tror att jag måste lära mig leva med det.

Precis som Alexander lever med sitt missbruk och alkoholism, så måste jag göra detsamma.

 

Ibland tänker jag att livet vore så mycket enklare om inte alkohol och droger fanns.

Idag är en sån dag.

Jag hatar verkligen alkohol och droger.

Men jag kan inte göra någonting åt det.

 

Jag måste bara lära mig leva med det, och utan det.

 

Kärlek!