Insight2Life

Idag när jag sitter och tänker tillbaka på året i Sthlm kan jag förundras och förvånas över hur man som människa fungerar. Under hela hösten när A var aktiv så kunde jag inte ens tänka tanken att han höll på med droger. Visst märkte jag en stor skillnad på honom. Han var väldigt förändrad i sin personlighet, distansierad och självcentrerad. Men någonting gjorde ändå att jag inte såg. Eller ville se...

 

I efterhand funderar jag verkligen på varför jag inte såg sanningen i vitögat och konfronterade honom. Men jag såg inte sanningen framför mina ögon. Om det var för att jag inte ville se den eller om det undermedvetna stoppade mig har jag ingen aning om.

Jag kunde titta honom rakt i ögonen och säga "oj, vad konstig du ser ut i ögonen" Men när han då sa att han bara var trött så köpte jag det rakt av. Och jag menar alltså att jag verkligen trodde på det.

Samma sak var det en eftermiddag då jag skulle göra wok till middag. Jag öppnade frysen och tog fram en påse frusna grönsaker. I den påsen fann jag sprutor/kanyler. Jag minns hur kall jag blev inombords och ringde upp A som var på jobbet och frågade vad det var. Han lät glad på rösten och sa "älskling, det är bara kosttillskott för träningen" Jag köpte även den ursäkten rakt av och minns hur lättad jag kände mig efteråt. Inte höll han på med droger, dumt av mig att tänka så dåligt om honom.

 

Under ett antal månader förändrades både A, jag och vår relation. Jag har fått frågan några gånger varför jag inte valde att lämna A, men mitt svar på det är att jag såg inte förändringen. Jag väljer att jämföra det lite som med viktnedgång. Om man träffar en person varje dag som håller på att banta, så ser du inte så stor förändring dagligen. Lite så var det för mig med vår livssituation.

När jag satt på Anhörigskolan förklarade jag att om man skulle sätta dagen då vi flyttade till Sthlm som en måndag och att dagen före A:s överdos som tisdagen efter, så skulle ju skillnanden var märkbart enorm och jag skulle lägga benen på ryggen och springa. Men nu var det ju inte så.

 

Det var en psykisk nedbrytning under denna period och jag tänker varken kalla mig dum eller korkad för att jag inte såg något då. Som medbereoende klandrar man ofta sig själv eller blir ifrågasatt av omgivningen varför man väljer att befinna sig i en sådan dysfunktionell relation, men det är inte så enkelt som man kan tro. 

Oavsett om man lever med en partner som är missbrukare, eller om det är en förälder eller barn så är det ju en person man älskar. Och hur lätt är det att bara lämna det?

Sen ska man också komma ihåg, att är det några som är bra på att manipulera så är det just missbrukare.