Vänner, ärlighet & rädslan för att fasaden var borta
Jag minns så väl detta tillfälle. Mina tankar bara snurrade runt i huvudet och jag kände mig så ledsen och tom och framförallt ensam...
Jag har haft en av de bästa helgerna på länge. Under några dagar har jag fått vara tillsammans med några av mina gamla vänner som kände mig långt innan jag träffade A. Dom som känner mig väl och som jag känner mig trygg med.
Vi har hunnit med att både njuta av god mat, skratta väldigt mycket och samtidigt ha tillfällen att prata om mer djupa och allvarliga saker. Dom har frågat mig mycket kring allt jag skrivit i den här bloggen. Vissa saker har kommit som en chock för dom. Mycket funderingar och frågor har kommit upp till ytan, och det känns så obeskrivligt skönt att kunna öppna den dörren jag hållt stängd så länge. Dörren som har varit stängd även för mina allra närmsta vänner. Att äntligen våga vara ärlig utan att bli dömd.
Genom att jag skriver ner allting här i min blogg, så ger jag mig själv en chans att processa allting som jag gått igenom, så när väl jag får en massa frågor om det så känns det enklare att prata om det och dela med sig av det.
När jag ser att mina vänner blir berörda av vad jag berättar så känner jag sådan enorm kärlek och tacksamhet till dom. Några klandrar sig själva för att de inte sett vad som var fel tidigare, varför de inte ifrågasatt när de kände på sig att allting inte var som det skulle. Men jag vill att dom ska förstå att ingen, absolut ingen, hade kunnat säga eller göra någonting under A.s aktiva period i Sthlm som skulle kunnat få mig att ifrågasätta mig själv, vår relation eller vårt liv.
För som det iaf var för mig, så hade jag kunnat gå över lik för att försvara A för hela världen. Jag tror att man som medberoende gör det, kanske undermedvetet, men man gör allt för att hålla fasaden uppe och i perfektion.
Efter A:s överdos blev jag samma kväll kontaktad av jour-soc som ville träffa mig och se ifall jag var fortsatt kapabel att ta hand om Leon medan A låg på sjukhuset. Jag och Leon satt i bilen på väg från sjukhuset hem till lägenheten. På något sätt kände jag en enorm avsmak och ett äckel att gå in i min egen lägenhet, mitt eget hem. Platsen som ska vara den tryggaste platsen för en, men i mitt fall hade den istället blivit en obehaglig plats där det hade förekommit heroin...
Jag minns så väl att jag hade köpt godis och läsk till Leon och när vi kom hem satte jag på en tecknad film åt honom på tv:n och jag hade cirka 2 timmar på mig innan soc skulle komma.
Jag satte igång med total sanering av vår lägenhet. Alla utrymmen, som jag tidigare hade varit rätt för att öppna och titta i, med risk för att hitta saker jag inte ville såsom droger och sprutor, vände jag nu upp och ner på och jag slängde allt möjligt. Jag slängde allting i vårt medicinskåp, inte ens halstabletter och plåster ville jag ha kvar. Jag slängde rengöringsmedel och schampon. Jag var rädd för att det kunde finnas knark på de mest konstiga ställena. Därefter tände jag upp massa ljus överallt och gjorde det hemtrevligt och mysigt. Slängde in bullar i ugnen och satte på kaffe.
Efter en intensiv städning så ringde det slutligen på dörren, och in kom de två små trevligaste farbröderna någonsin. Jag hade tidigare varit rädd för vad det var för personer som skulle komma från soc och döma mig. Men jag kände mig inte alls dömd. Vi pratade om dagen och vad som hänt. De lyssnade samtidigt som de fyllde i ett typ av protokoll.
Efter ungefär en timme tackade de för sig, och tyckte att jag mer än väl var kapabel att ta hand om Leon medans A låg på sjukhus. Det tyckte inte att några övriga åtgärder behövdes göras vilket gav mig en sådan otrolig lättnad och ett lugn efter en lång dag av oro.
De lämnade mig med orden, som också de skrivit i sitt protokoll, "ert hem är i perfekt skick", och en känsla av fullständighet fylldes inom mig.
Jag hade lyckats hålla vårt hem i perfekt skick, precis som jag under så lång tid försökt hålla trots hur livet hade sett ut.
Som medberoende var det en fantastisk komplimang. Än idag, över ett år efter A:s överdos, då vi lever ett helt vanligt Svensson-liv utan droger och alkohol, så har jag ändå svårt att släppa den renstädade fasaden som ska vara i perfekt skick.
Kärlek!