Insight2Life

Eftersom jag fått en hel del nya läsare väljer jag att  lägga ut denna berättelsen en gång till för att alla ska få en inblick om vad som hände mig och varför jag börjat blogga om medberoende.

 

 

 

Denna dagen minns jag som igår. Det var dagen då hela fasaden rasade ihop...

 

Det var en tidig söndagmorgon, klockan stod på 6.34. A gick upp tillsammans med Leon som vaknat. Jag är alltid väldigt lättväckt, och så även denna morgonen. Min magkänsla sa att det var något konstigt eller underligt på gång, men jag kunde inte förstå varför..

 

Trots en möjlig sovmorgon valde jag att gå upp ur sängen. Satte mig i soffan tillsammans med Leon och kollade på tv. A hade gått in på toaletten. Helt plötsligt så hör jag en duns i badrummet. Jag springer dit men dörren är låst, så jag ropar in i badrummet istället men får inget svar. I några mikrosekunder funderar jag på om jag ska springa och hämta något jag kan låsa upp dörren med eller om A blir arg på mig om jag kommer in. Jag var rädd.

 

Beslutet blir dock att jag springer ut i köket och hämtar en matkniv, på vägen tillbaka tar jag med mig min telefon för någonting säger mig att jag lär behöva den.

Låset går enkelt att få upp. Jag öppnar dörren och ut faller A. Han är alldeles blå i ansiktet. Hans hjärta har stannat. Han har tagit en överdos.

 

Jag är (som tur är) väldigt handlingskraftig i detta ögonblick. Jag tar min telefon och ringer 112. På tv har jag någon gång tidigare sett att man ska vara saklig och tydlig då man ringer i ett sånt här ärende, för på så vis kan de hjälpa en fortare.

En manlig person svarar i telefonen och jag beskriver vad som hänt. Säger A:s namn, personnummer, vilken adress vi är på etc..

Han ber mig börja med HLR. Vilken mardröm!

"Jag kan ju inte det. Någon måste komma hit och hjälpa mig!"

Jag har aldrig känt mig så otroligt ensam i hela mitt liv.

Mannen i telefonen pratar lugnt med mig. "Det kan du visst" säger han till mig. Så förklarar han hur jag ska gå tillväga. 

Jag känner att A har en svag puls. Det ger mig ett litet hopp om att han fortfarande är vid liv.

 

Jag kämpar på med att hålla honom vid liv. Jag ser att hans ansikte går från blått till mer naturlig färg. Det ger mig mer energi och styrka. I luren sitter mannen från 112. I bakgrunden hör jag att han pratar med ambulanspersonalen.

Det som nu inte fick hända händer.. Ambulansen kör till fel adress. Jag blir arg och skriker till mannen i telefonen. Jag har nu hållt på med HLR i 15 minuter, och alla som gjort det någon gång vet att det är obeskrivligt fysiskt jobbigt. Jag har dessutom L ståendes vid min sida helt hysteriskt skrikandes och gråtandes.

Mannen i luren säger åt mig på skarpen att fokusera på vad jag gör med A och låta han hjälpa ambulansen rätt.

 

Efter 20 minuter kommer äntligen ambulansen till vår lägenhet. Detta har blivit ett prio 1 larm, vilket innebär att det kommer både ambulans, polis och brandkår. Det stormar in massor av människor och jag kan för första gången på en, vad som känns för mig, evighet slappna av. Mina händer skakar av trötthet och jag är blöt av svett.

 

Ambulanspersonalen drar ut A från badrummet till hallen och fortsätter med HLR. Ingenting mer händer.

Vid det här laget har jag tagit med mig en helt hysterisk liten L in i hans rum för att försöka lugna honom. Han har sett hela händelseförloppet och jag har bara kunnat putta honom åt sidan och skrikit åt honom att gå undan. Jag var bara tvungen att fokusera på A i det ögonblicket.

Vi sitter i L:s säng och kramar varandra. En brandman kommer in med ett gosedjur till L och pratar lite lugnt med oss.

Jag ringer till min svärmor i samma veva som en person från ambulansen kommer in till oss. Han ser väldigt allvarlig ut och säger till mig.

"Vi har försökt få igång han med en hjärtstartare, men det ser inte ut som han kommer klara sig..."

Han frågar om A nyligen varit på sjukhus och tagit blodprov, eftersom han har nålstick i armarna. Och trots att jag till 112 tidigare sagt att han troligtvis tagit en överdos med heroin eller kokain, så vet jag inte om ambulanspersonalen har koll på det...?

"Nej", skriker jag. "Han har knarkat, har har tagit heroin eller kokain!!"

 

Jag har fortfarande kvar min svärmor i kuren och vi bestämmer att vi ska mötas upp på Danderyds sjukhus. Jag lägger på luren och kramar L hårt. En sekund senare kommer en annan person in från ambulansen och säger:

"A är vaken nu och sitter upp i hallen"

 

Han har överlevt, men ändå är jag helt tom inombords.