Skulden och skammen
Ända sen jag startade denna blogg och började dela med mig av mina upplevelser och tankar, har jag fått väldigt mycket respons. Och de två ord som oftast kommer på tal då är orden skuld och skam.
Många tycker det är starkt av mig att våga dela med mig av allt detta skamliga, hur det kändes med all skuld, vilken skam jag levt i och att våga vara ärlig trots att det är så skamligt med allt vad det innebär att leva med en missbrukande anhörig.
Jag minns väl vid ett kurstillfälle då vi skulle prata om just skuld och skam. Alla i gruppen förstod precis vad som menades med detta och alla kände igen sig i det som beskrevs vara vanliga känslor kring skuld och skam.
Jag kände inte alls igen mig. Jag satt stolt i stolen och sa "nej, jag känner inte skam eller skuld nu och jag har heller aldrig gjort det under A:s missbruksperiod". Där och då kände jag verkligen så.
Men nu har jag förstått att jag var ju full av skuld och skam.
Det är inte förrän nu som jag vågat vara ärlig med alla mina närmsta vänner om precis hur mitt liv såg ut det året i Sthlm. Jag målade upp en fasad och en perfekt bild även för mina bästa vänner om hur livet var. Att jag satt ensam hemma på kvällarna, orolig, ledsen, bitter, arg, nedbruten osv var ingenting jag delade med mig av.
Jag hade besök av en nära vän en kväll på hösten i Sthlm och vi satt och drack lite vin i soffan. När A kom hem var han hög som ett hus och helt borta. Men i min förnekelse så var han bara trött efter en lång dag på jobbet.
Han gick in och duschade (läs knarkade med duschen på för att ingen skulle höra) och kom ut från badrummet, sen gick han in i badrummet igen och duschade, den här gången på riktigt. Under tiden detta pågår sitter jag bara med ett falskt leende på mina läppar och skrattar lätt åt A med min kompis som tycker han är knasig som duschar två gånger efter varandra.
Inombords skäms jag helt obeskrivligt och skammen över hans beteende är enorm. Jag vet att någonting är fel såklart, fastän jag inte vill erkänna det.
En natt full av oro och ångest. Men pga enorm skam valde jag att vara ensam hemma.
En annan otroligt jobbig händelse var veckan före hans överdos. Jag hade satt mig i soffan och väntade på att han skulle komma hem från jobbet. Men han kom aldrig hem. Jag försökte ringa honom gång på gång på gång, men antingen tryckte han bara bort mig eller så var telefonen avstängd. Jag tror aldrig jag varit så orolig i hela mitt liv som den natten. Men jag valde att inte ringa till någon och berätta... För jag skämdes.. Någonstans inom mig visste jag ju att han var iväg och knarkade någonstans.
Jag gick till jobbet nästa dag med världens klump i magen. Leon var lämnad på förskolan och den arbetsdagen var nog den längsta dagen någonsin.
När vi kom hem på eftermiddagen efter förskola och jobb så hade A kommit hem. Men inte tyckte han det var konstigt att han hade varit borta över ett dygn utan att höra av sig. Det var mig det var fel på enligt honom. Mitt kontrollbehov, "han var ju en vuxen människa" etc.. Och jag tog den kritiken och höll med om att jag troligtvis hade överreagerat.
När jag skriver detta blir jag själv berörd över hur otroligt sjuk jag själv var.