Riksgränsen
Vintern 2012 fick jag och A jobb i Riksgränsen, så vi valde att lämna livet i Umeå för att göra en säsong i gränsen. Vi hyrde ut lägenheten, fixade med förskola åt Leon och packade alla grejer vi behövde och drog.
Det var egentligen i Riksgränsen som min klump i magen över A:s drickande startade. Någonstans i bakhuvet hade den där irriterade tanken alltid funnits där från första dagen han och jag delade en flaska vin. Men jag ville på nåt vis tro och övertyga mig själv att vi kunde ha ett "normalt" förhållande. Och med normalt menar jag att vi skulle dricka ihop.
Idag kan jag inte själv förstå att jag tyckte det var så viktigt med denna alkohol...?
Alla som känner till säsongsarbete vet att det genererar en hel del alkohol, och att lite skandaler och drama med alkohol bara är sånt folk skrattar åt. Jag tog gärna ett glas vin eller två med mina kollegor efter jobbet några gånger i veckan. A drack betydligt mer sällan än mig, men ändå så mådde jag så otroligt dåligt varje han nämnde att han skulle ta en öl på after skiin.
Jag minns särskilt en händelse då han var ute en kväll. På morgonen vaknade han bredvid mig och var väldigt ångerfull. Min första tanke (och min största rädsla) var att han hade varit otrogen. När jag frågade honom det så skrattade han åt mig och sa:
- Det skulle jag aldrig vara. Nej, jag blev slagen av ett gäng grabbar på dansgolvet.
Och så vände han på huvudet och visade sitt sår.
Han fick sy några stygn hos läkaren.
Idag vet jag att det var här jag började känna skam. Men jag levde i förnekelse. Inte hade min fina A alkoholproblem. Det var ju de andra killarna som hade slagit honom. A var oskyldig. Inte hade han gjort några fel överhuvudtaget.
Efter denna incident tog A det väldigt lugnt med alkohol resten av säsongen.
Men jag vet att det var här min oro, ångest, förnekelse och skam började på riktigt...