Jag är inget offer!
Alexander är mitt livs stora kärlek! Det har han varit ända från den dagen vi blev tillsammans, men även under missbruksperioden och givetvis så är han det än idag. Min kärlek till honom växer sig starkare för varje dag och ingen gör mig så lycklig som han. Vi har haft en väldigt lång och jobbig tid tillsammans, men vår kärlek är äkta, djup och för evig.
Jag har fått otroligt mycket respons på min blogg de senaste dagarna. Både på mail, kommentarer och telefon, och jag är så oerhört glad och tacksam för detta. Jag upplever att jag kan göra skillnad. Jag kan hjälpa andra människor genom att dela med mig av sanningen. Helt avskalad utan bomull, som någon skrev till mig.
Det är inte utan att tårarna rinner på mig då jag skriver mina inlägg. Många jobbiga känslor kommer tillbaka för stunden, och mycket tankar far omkring i huvudet på mig.
Ingenting av det som jag delar med mig av här, gör mig till en hjälte eller en person som är starkare än någon annan. Det är inte synd om mig och det har heller aldrig varit synd om mig. Att jag blev medberoende var ingenting som A orsakade. Nej, det är någonting som jag valde.
Nu kanske jag ska vara tydlig med att jag givetvis inte bestämde mig en dag för att bli medberoende med allt vad det innebar. Men jag är en vuxen individ som valt att leva i en relation med min sambo, med eller utan hans problem.
Efter A:s överdos så fick jag möjligheten att gå på Anhörigskolan i Sthlm på en kurs. Det var det absolut bästa som jag kunde ha gjort. Att sitta i en grupp tillsammans med andra individer som upplevt liknande händelser, men ännu viktigare, känt samma känslor som jag. Känslor som man inte kan dela och prata om på samma sätt med personer som inte levt nära en missbrukare.
Jag hade byggt upp mycket ilska och bitterhet, och min offerkofta var storlek XXXL. Jag tyckte synd om mig själv att jag hamnat i situationen jag var i och jag tyckte mycket av orsaken var min sambos fel.
Men det dröjde inte många gånger på denna kursen förrän jag insåg att jag faktiskt var orsaken själv till mitt liv och hur det såg ut.
Att jag valde att leva isolerat och med ett enormt kontrollbehov var ju ett val jag själv hade gjort. Och när den poletten föll ner för mig så var det också då jag förstod att jag kan ju inte äga någon annans liv. Vill en person missbruka, så gör ju den personen det oavsett om jag sitter hemma och tycker synd om mig själv eller inte.
Sen är ju såklart inte livet såhär svart och vitt och enkelt. Många vänner har frågat mig i efterhand varför jag inte lämnade A under året i Sthlm.
Hans missbruksproblem förändrade ju givetvis honom under den perioden han var aktiv, men jag visste också att någonstans bakom alla sköldar han byggt upp under sitt missbruk, så fanns ju den där fina fantastiska A som jag en gång blivit kär i, och den personen ville jag aldrig ge upp.
Jag visste också att en dag så skulle han komma tillbaka. Den fina friska Alex. Min tro för det var så stark att jag nog hade kunnat ge hela mitt liv åt att vänta på honom.
Men så länge behövde jag inte vänta...
Morgonen efter överdosen på sjukhuset satt jag bredvid hans säng och väntade på att han skulle vakna. Och det ögonblicket då han öppnade sina ögon och log försiktigt mot mig, så visste jag att han var tillbaka.
Min fina älskade Alexander.
Kärlek!