Insight2Life

Jag kom precis hem från mitt avslutningsmöte hos min psykolog. Jag har gått hos henne under ett halvårs tid och jag säger bara halleluja. Vilken resa detta har varit och så otroligt utvecklande och lärorikt.

Under det senaste halvåret har jag mått obeskrivligt dåligt och jag har verkligen varit nere på botten.
När vi satt tillsammans en vinterdag på hennes rum och skrev ner på ett stort papper vad jag behövde jobba med hos mig själv och vilka mål jag hade, kan jag erkänna att jag inte hade speciellt stora förhoppningar att jag någonsin skulle nå dessa mål.

Jag var 30 år, sjukskriven och arbetslös. Ordet misslyckad var det som cirkulerade i mitt huvud hela tiden. 

 

Idag när vi gick igenom listan på det stora pappret igen såg jag att dessa, för mig nästan ouppnåeliga mål, var uppfyllda! Jag känner mig otroligt stolt över mig själv och känner mig starkare än på länge!

Givetvis är jag inte fulländad ändå, men trots att jag har bitar kvar att jobba med så känns det väldigt roligt att se hur man kan utvecklas om man jobbar med sig själv och vad man kan uppnå.

 

Igår var jag på mitt första möte för anhöriga. Jag kom dit tillsammans med min kompis, som länge pushat för att dessa möten är bra och att de skulle vara bra för mig också. När vi kom dit hade de flesta redan kommit och jag kände mig nervös och lite obekväm. Men jag fick en kopp kaffe och sen gick vi och satte oss i rummet där mötet skulle hålla till. Nu har jag inte varit i många sådana här grupper tidigare, men jag tror att det är vanligt att man sitter i en ring, precis som vi gjorde igår. Det skapar en känsla av närhet och tillgänglighet.

Den klassiska rundan startade och jag var den andra personen att presentera mig. Eftersom det var första gången för mig på detta möte kunde jag välja att bara lyssna, men jag beslutade mig iallafall för att berätta vem jag var och lit om min levnadssituation.

Därefter valde jag att lyssna resten av kvällen, och jag säger än en gång bara halleluja! 

 

För mig som medberoende kändes det väldigt hoppfullt att höra andra människor med samma erfarenhet berätta om sina upplevelser, känslor och tankar. Jag kände igen mig i otroligt mycket och jag kände mig hemma här. Mina tankar och känslor var helt accepterade här, och för mig som alltid gråter så grät jag givetvis även här så fort jag bara öppnade munnen.

 

Några av de saker som berättades på mötet satte verkligen ord på mina egna känslor och beteenden. Jag fick svar på frågor jag knappt visste att jag hade, men när jag hörde vissa berättelser och känslor var det som att få vissa saker bekräftade för mig själv. 

Jag är så tacksam över att jag tog mig modet att gå dit första gången. Nästa gång är det med mycket lättare skor jag kommer traska dit.

 

Det pratades även lite igår om de 12-stegen och nästa gång ska jag fråga lite mer om detta och hur jag ska gå tillväga för att börja med det. Men nu är iallafall bollen i rullning med mötena och det känns väldigt bra!

 

Kärlek!