Insight2Life

Då ambulanspersonalen hade förstått att det handlade om överdos av heroin satte de in ett motgift som heter Narcanti, och det var också då som A vaknade upp.

Jag sprang fram till honom och berättade för honom vad som hade hänt. Han förstod ingenting. Jag berättade att vi skulle åka till Danderyds sjukhus och möta upp hans mamma. Då blev A helt irriterad på mig och sa:

"-Vadå, har du ringt min mamma? Varför det?"

Om inte polisen hade varit där då, hade jag nog kunnat slå till honom. Jag blev så otroligt förbannad! 

"-Du var millimeter från att dö, och jag skulle inte ha ringt din mamma! Vad tänker du med?!!"

Jag är ingen expert på missbrukare, men jag förstod ju sen att han skämdes och inte alls ville att någon skulle få reda på sanningen om vad han hållt på med de senaste månaderna.

 

Eftersom motgiftet bara håller en viss tid var det viktigt att få in honom på sjukhuset så fort som möjligt. A var märkbart "groggy" då han vaknade upp och han gick runt i lägenheten helt förvirrad. 

Jag kunde inte känna någon direkt glädje vid detta tillfälle. Självklart var jag såklart glad över att han inte dött. Men under så många månader hade jag byggt upp så mycket ilska och ledsamhet, att det inte skulle försvinna i en kovändning.

 

Till slut hade iaf A fått på sig kläder och var på väg till sjukhuset med ambulansen. Jag och Leon var påklädda och klara att åka efter till sjukhuset, då polisen som fanns kvar i lägenheten, stoppade mig.

Eftersom jag inte är vårdnadshavare till Leon, så skulle de först förhöra mig och kolla upp ifall jag var duglig att ta hand om honom.

Det kändes så otroligt både förnedrande och frustrerande.

Jag hade precis räddat livet på A som knarkat hemma i vårt badrum och nu skulle de kolla om jag kunde ta hand om Leon. Givetvis förstår jag hur det fungerar med myndigheter i sådana här sammanhang. Men just då kändes det väldigt orättvist. Jag har i hela mitt liv kämpat för att göra rätt för mig. Det enda olagliga jag gjort är att köra för fort och jag har aldrig någonsin provat en enda drog, och ändå skulle jag sitta i polisförhör.

Jag minns såväl då den ena polisen frågade mig med en ganska barsk ton:

"-Så om vi slår på dig nu i vårt polisregister, kan du då garantera att vi inte hittar någonting på dig?"

Och hur säker jag än är på mig själv, så kan jag lova att när jag svarade "ja" på den frågan, så hade jag ändå en klump i magen av oro om det kunde hitta nåt.

 

Polisförhöret gick iallafall bra, mitt register var helt rent och efter någon timme blev vi erbjudna skjuts av polisen till sjukhuset. Älskade lilla Leon tyckte det var otroligt spännande och det kändes så varmt i hjärtat, att trots en riktigt traumatisk morgon för oss alla, så fick jag se honom sitta och skratta i bilen då polisen satte igång blåljuset och syrenerna.

 

Under hela förmiddagen var jag obeskrivligt samlad och lugn. Polisen i bilen var till och med förvånad och tyckte jag hanterade allting väldigt bra. För mig så tror jag det var en kombination av chock och kamp om överlevnad. Jag var ju bara tvungen att hålla uppe familjen och vara den starka i detta läget. Leon behövde ju ha en person att luta sig mot.