Insight2Life

Vi flyttade tillbaka till Umeå i juni 2013. Jag blev dock kvar över sommaren i Sthlm pga av mitt jobb, då jag ville göra ett bra avslut på min tjänst där. Dessutom trivdes jag enormt bra där, så det är fortfarande med lite sorg i hjärtat jag slutade där.

Saker och ting föll på plats oförskämt bra efter att vi bestämt att vi skulle lämna Sthlm efter A:s överdos. Vi sa upp lägenheten i Sthlm utan att ha något boende i Umeå. Det kändes bara som att vi måste bort härifrån nu och resten får bara lösa sig med tiden. Turligt nog stod vi kvar i bostadskö i Umeå och lyckades därför knipa en 3:a i ett relativt nybyggt område bredvid campus. Det var inflyttning 1 juni, så de 3 månader vi hade kvar i Sthlm var bara som en lång transportsträcka tills vi äntligen skulle vara på plats i Umeå igen.

En gammal vän till mig hade dragit i lite kontakter i Umeå och lyckats få in mig på en intervju på en av Umeås bästa restauranger. Intervjun gick bra och jag blev anställd som restaurangchef. 

Vi hade satt upp Leon på en förskola bredvid vår nya lägenhet och vi hade tur att få en plats för honom där.

Allting kändes som en dröm. Det var verkligen meningen att vi skulle hem till Umeå igen.

 

Våren passerade och äntligen blev det dags att flytta. Vi hyrde flyttbil från Sthlm, packade in alla våra grejer och körde norrut. Under en helg lyckades vi få in alla grejer och därefter körde jag ensam tillbaka till storstaden för att avsluta de sista månaderna på mitt jobb. Under sommaren pendlade jag så mycket jag kunde till Umeå för att träffa A och Leon.

I augusti gjorde jag min sista arbetsdag, packade in mina grejer som var kvar och körde till Umeå. Jag minns att jag kom hem på en onsdag och på måndagen veckan efter skulle jag infinna mig på mitt nya jobb.

Under denna tid var jag bara oerhört glad och tacksam över att allting hade, så jag kände aldrig efter en gång över hur jag egentligen mådde.

 

Min nya tjänst innebar mycket ansvar och arbete på olika arbetstider. Efter några veckor in på hösten kände jag att allting inte stod rätt till. För det första var inte tjänsten riktigt som jag hade förväntat mig, och för det andra led jag av konstant ångest, trötthet och oro. Vanligtvis på en arbetsplats brukar jag vara en person som driver saker framåt, älskar utveckla och förbättra verksamheten och gärna jobbar 24/7.

Nu kunde jag sitta framför skärmen på datorn och kolla på ett dokument en halv dag utan att leverera någonting.

 

En dag i början av oktober kom en nära vän till mig på besök till Umeå för att äta middag och umgås. Det var alltså samma dag som jag tog bilden ovan. Denna vän är en person som inspirerar mig väldigt mycket, är en arbetsmyra utan dess like och har aldrig, såvitt jag vet, varit sjukskriven i hela sitt liv. 

Vi satt i soffan hemma hos oss efter middagen och jag smuttade på ett glas vin. För varje klunk jag drack kände jag hur min ångest bara växte. När jag fick frågan hur jag egentligen mådde, var det som att jag erkände för mig själv för första gången hur otroligt dåligt jag mådde. När jag då började berätta exakt hur jag kände så fick jag sagt till mig:

"Men du måste ju sjukskriva dig! Efter allt du gått igenom är det inte konstigt att du gått in i väggen. Du ser ju levande död ut"

Mindre charmigt sagt kanske, men det var nog sant ;-)

För mig blev det som ett godkännande. Ett godkännande för mig att våga må dåligt och faktiskt erkänna för mig själv att mina känslor hade kommit ifatt mig.

 

Jag hade fått höra (minns inte av vem) att medberoende ofta satte sina egna känslor åt sidan då man oroade sig för den anhöriga missbrukaren. Även om man upplevde ett trauma så som jag hade gjort, kunde det dröja månader, i värsta fall år, tills jag var redo att släppa min oro över A. Först när jag kunde känna mig trygg med hans situation kunde mina egna känslor få ta utrymme.

 

När allt detta kom över mig i soffan denna novemberkväll, kändes det som all luft, energi och glädje försvann ur mig. Jag blev helt tom.

 

 

 

 

För att inte göra världens längsta inlägg fortsätter jag imorgon med fortsättningen.

 

Kärlek!