Insight2Life

Jag avslutade förra inlägget om Anhörigskolan att jag grät, grät och grät. Jag grät ut mycket känslor som jag hade burit inom mig sen överdosen. Jag blev ändå otroligt förvånad över min reaktion, då jag upplevde att jag kom dit väldigt samlad. Men Å sa till mig att:

"- Det kanske är första gången sen överdosen som någon verkligen riktar blicken mot dig, och frågar hur DU mår egentligen"

Och precis så var det! Visst hade vänner och familj frågat mig hur det var med mig, men fokus låg ändå på A, Leon och allt det praktiska. Eftersom en familj måste fungera iaf trots trauman, var jag tvungen att vara stark och hålla upp familjen. Mina anhöriga såg mig ju som stark och samlad att de inte bekymrade sig mer om det när jag sa att allt var bra.

Men nu hade jag äntligen kommit till ett forum, där fokuset låg på mig och mitt mående.

Jag tror att alla medberoende känner igen sig i denna känslan. Man går på som en maskin för att få livet och vardagen att rulla på.

 

Efter att jag samlat mig en stund, kunde jag hålla mig nog från gråt för att kunna dela med mig av min story och anledningen till att jag var där. Det var så skönt. I en sån här grupp blir inte denna händelse riktigt lika dramatisk (även om händelsen för mig klassas som ett trauma) eftersom alla dessa människor antingen har upplevt liknande händelser själva, eller åtminstone har tankarna kring en sån här "olycka" slagit dom att det kan hända deras anhöriga.

 

Jag minns väl då jag berättade för en av mina vänner om vad som hänt, och hon började gråta direkt. Hon lever precis som jag med en (idag) nykter missbrukare, och hennes ord var:

"-Förlåt om jag blir så ledsen, men det kunde lika gärna varit jag som hade kunnat hitta min sambo så"

Och precis så är det som medberoende. Man lever ständigt med oro och klump i magen. Orolig och ständigt förberedd på obehagliga situationer.

 

Att sitta i gruppen på Anhörigskolan och lyssna på de andras livsöden gav mig en känsla av tillhörighet. Jag hade under många månader levt ett liv i hemlighet inför mina vänner och min familj. Jag hade jobbat så hårt på vår fasad, och få allting att se perfekt ut. Men innerst inne var jag otroligt ensam och ledsen. När jag äntligen satt i ett rum tillsammans med andra människor som levde precis som jag kunde jag äntligen slappna av.

Jag var inte ensam och jag hade inte börjat bli galen. Det var en väldigt skön känsla.

 

Vi startade varje kurstillfälle med en runda om hur veckan varit, hur vi mådde och om vi hade funderingar över det vi pratat om på förra veckans träff. Ibland hade vi också fått en liten "läxa" med oss hem. Jag upplevde att vi alla hade ett enormt behov av att prata ut och fråga om tips och råd. Denna kurs hade precis såklart en väl genomtänkt kursplan att följa. Men ofta drog tiden ut på rundan vi gjorde, att det alltid blev lite stressigt att hinna med allting.

 

Jag kände någonstans en liten glädje över min situation med A när jag lyssnade på några av mina kurskamrater. A hade tagit ett återfall, men hade innan dess varit ren under några år. Han hade gjort 12-stegsprogrammet 3 gånger och behövde inte läggas in på behandlingshem eller göra några andra större förändringar med att bli ren igen. Så jag kunde ändå känna ett ganska stort hopp för honom och för oss. Vi hade mycket att jobba på, men han var ändå nykter och ren.

Många av deltagarna på kursen hade anhöriga som var mitt i sitt missbruk och inte alls hade någon insikt med att de hade några problem. När då Å berättade att du som anhörig inte kan göra någonting för att få din anhöriga att sluta missbruka, skapades en stor hopplöshet hos många av deltagarna.

Kursen är ju till för oss anhöriga där vi ska lära oss att förstå hur missbruk fungerar, men också lära oss att hitta vägar att leva trots att man har en missbrukare i sin närhet. Men tanken var inte att få någon hemlig formel som skulle få våra anhöriga att sluta missbruka. Även om det vore fantastiskt om det fanns någon sådan formel.

 

Kärlek!