Anhörigskolan del 1
Jag älskar den här bilden. Den har jag tagit första kvällen A kom hem från sjukhuset. Jag känner en enorm kärlek, trygghet och ett stort lugn då jag ser på den.
Efter A:s hemkomst från sjukhuset hade vi en träff på socialen i Märsta. Jag tyckte det kändes så himla förnedrande att bli kallad på möte till soc. Vi satt i väntrummet och jag tittade mig omkring. "Jag vill inte vara här! Jag hör inte hemma att behöva vara här och behöva ha möten med soc-personal...etc etc"
Så for tankarna omkring i mitt huvud. Efter vad som kändes som en mindre evighet, blev vi till slut inkallade till ett litet kontor med fyra stolar. Där inne satt två kvinnor. En var medelålders och den andra kan inte varit mycket äldre än jag. Jag tyckte det kändes så otroligt jobbigt.
Än en gång kom tankarna om att jag minsann kämpat hårt i livet för att få bra jobb och en hög levnadsstandard, och här satt jag nu på soc och skulle bli bedömd. Jag kände en bitterhet och nedstämdhet. Vilket nederlag...
Väl inne på mötet så gick det otroligt bra. Precis som männen från soc-jour tyckte de inte att några åtgärder behövdes göra. Vi fick ett sådant otroligt bra bemötanden av dessa två kvinnor och alla mina förutfattade meningar om soc var som bortblåsta. Dom lyssnade på oss och kändes väldigt sympatiska. Det var också där som jag fick rådet att söka in på Anhörigskolan.
Anhörigskolan är en organisation som håller till i Sthlm och har alltså en kurs för oss anhöriga. Denna kurs hålls några gånger varje år och är till för personer som har en alkohol- och/eller läkemedelsberoende anhörig eller annan närstående. Jag mailade in min ansökan till denna kurs och några dagar senare ringde U som var en av kursledarna och sa att jag fått en plats på kursen. Kurserna har begränsade platser, då grupperna inte ska vara större än 10-12 personer. Jag var ganska sen med min anmälan, men med lite tur så lyckades jag knipa den sista platsen.
Kursen skulle hållas under fem tillfällen. Första träffen skulle hållas på en lördag under 8 timmar och därefter fyra stycken efterföljande tisdagskvällar. Jag var oerhört nervös inför första träffen. Vi skulle hålla till i en lokal på Kungsholmen i Sthlm och jag åkte dit i god tid för att slippa stressa. Jag satt och pratade med min kompis L i telefonen på vägen dit och jag minns så väl mina förutfattade meningar jag tjatade om. "Det kommer bara vara jag som är helt normal", "Alla andra kommer bara vara typ pundar-flickvänner som lever på soc", etc etc..
Dessa förutfattande meningar ändrades direkt då jag satte in mina fötter i lokalen.
Jag möttes av U som var kursledare tillsammans med Å. Dom visade in mig i en liten kökslokal där de hade dukat upp för lite fika med smörgåsar och kaffe. Där inne satt redan de flesta som skulle vara med på kursen. Det var inte en enda "pundar-flickvän på soc" där. Det var helt "normala" människor precis som jag. Föräldrar, fruar, döttrar och flickvänner. Dessa människor kom från alla samhällsklasser och bakgrunder.
Jag hälsade lite försiktigt på alla och satte mig på en stol runt bordet. Vi småpratade lite en stund tills det var dags att gå in i kurslokalen.
Vi var en grupp på 10 personer och vi satte oss runt ett bord och vi fick alla skriva en namnskylt vid vår plats. Å och U började med att presentera sig själva. U kom från en bakgrund som medberoende och Å är nykter alkoholist. Tillsammans blev dom ett perfekt komplement till varandra. U som kunde förstå våra känslor och tankebanor och Å som kunde förklara hur man tänker som missbrukare.
Det blev vår tur att presentera oss. Vi skulle berätta lite bakgrund och varför vi var där. Jag var den tredje personen som skulle presentera mig och jag kände att jag skakade av nervositet. Viktigt att tillägga här var att denna kurs startade 1,5 månad efter A:s överdos och att jag under hela den tiden efteråt kört på som en maskin och aldrig riktigt stannat upp för eftertanke om hur jag egentligen mådde. Jag visste att jag var arg och bitter över det som hänt men också väldigt nervös och orolig hela tiden. Men djupare än så gick jag inte.
När det väl blev min tur tog det stopp. Jag fick inte fram ett ord. Jag grät och grät och grät.. Alla deltagare satt lugnt och tyst och bara lät mig sitta där och gråta och vara ledsen.
Den dagen grät jag ut så otroligt mycket känslor. Allt som jag hållt inom mig kom ut. Och det kändes efteråt så otroligt befriande...
Kärlek!